Det är nu när en lever med ett barn som en inser hur odrägligt otacksam en var mot sina föräldrar som barn/ungdom. Min mamma strök ALLA mina kläder ALLTID. Aldrig skulle hennes barn behöva gå till skolan i ostrykna kläder inte. Dessutom lagade min mor oftast mat i vår familj samt tvättade och handlade. Min pappa har funnits där också, överlag har jag upplevt det som ganska jämställt hemma på Tistelvägen. En gjorde det en var bra på helt enkelt. Pappa hade sina specialrätter som han gjorde och visst satte han på någon maskin då och då (för det mesta jobbade han på huset eller i garaget eller med bilen). Men som sagt, min mamma strök alla mina kläder. Bara det är ett hästjobb och omöjlighet att hinna med (om en samtidigt siktar på att ha tid för sig själv) Och där stod jag och ibland svor för att jag var tvungen att ta av tallriken från borde eller plocka upp diskmaskinen. UNGJÄVEL! (hade jag sagt)
Så tack, mamma och pappa för att ni servade mig när jag var yngre och samtidigt visade hur allt ska göras. Det kommer väl till pass nu.

Är just nu på väg hem från jobbet för att senare tvätta! (jag älskar att tvätta. att se något som är smutsigt bli rent är en fröjd) Samtidigt ska jag försöka slänga ihop en god köttfärssås med spagetti. Tur att jag har tre armar.

Ovant fast vanligt.

Jag tänker egentligen aldrig på det, i alla fall inte på samma sätt som jag gjorde förr.
Jag var och lämnade Alicia på ett kalas i lördags. För er som inte vet så kan jag berätta att jag kom in i Alicias liv för ungefär 1,5 år sedan. Det betyder att inte alla, i Alicias skola/klass, vet vem jag är och givetvis är det på sin plats att en hälsar första gången en träffar någon. Så givetvis gjorde jag det och det är först när jag står där med en pappas hand i min som jag tänker på att den där pappan kanske inte alls vill skaka hand med mig när han vet hur det ligger till.
Javisst, alla vet att Alicia inte har den heterosexuella familjebilden men jag är ovan och jag vet inte hur de ställer sig till det. Jag hatar att vara i den där situationen. När en står där och känner att en måste förklara eller be om ursäkt på något sätt. Som att jag ska be om ursäkt för att vår familj ser ut som den gör. Jag vill inte bli okejad eller tolererad, det hatar jag och jag har inte bett någon göra det. Jag vill bara inte att någon ska rynka på näsan, så snälla, gör inte det.
(måste dock förtydliga att Alicias klass, både barn och vuxna, verkar vara helt fantastiska)

Vintervandring

Idag har det varit en mysig dag. Alicia och jag gav oss ut i vinterlandskapet för att köpa present till Linnea samt mat till katterna. Vi hade en lång väg att gå och först var det tänkt att bara jag skulle gå. Men Alicia tjatade och fick givetvis hänga med. Dumt nog var det så mycket snö så att genvägen blev en senväg och efter cirka 40 minuter började Alicia tröttna, med all rätt. Vi lyckades till slut komma fram till affären och som belöning stannade vi till på tågmuseét och fikade. Himlen var blå, våra kinder röda och vinterlandskapet vitt. Jag älskar "Aliciadagar".

1 december

Som sagt, på ett och ett halvt år har jag övat på att vara förälder till en människa som egentligen är ganska stor. Det har varit en spännande tid och det är först nu jag känner att jag börjar förstå hur det är att vara förälder.
Hon är så himla lik mig och det gör att hon är lättare att förstå.
Som idag, när hon kom hem från skolan och hon inte såg så munter ut så gjorde jag varm choklad och gav henne fyra pepparkakor på fat. Det var precis vad hon behövde och jag såg det för jag kände igen mig i känslan.
Och när jag kom där med koppen och ställde ner den på bordet bredvid hennes säng så tittade hon på mig och sa: "You know me to well"

Nu ikväll har jag suttit och gjort en inbjudan till treornas julfest, Alicias klass julfest. Johanna och jag är klassföräldrar och måste därför dra vårt strå till stacken.

Jag växer dag för dag.

Nu ska vi se, 14 oktober är det idag. Ja, jo det stämmer.
Idag hade J och jag stora planer, men vi ändrade dem. Det är likadant varje gång. Vi får för oss att vi ska göra saker lika snabbt som en gris blinkar. Jag gillar att vi kan prata upp något lika snabbt som vi kan prata ner något. Det där lät väldigt kryptiskt och det kanske var det som var tanken.

I vilket fall som helst så känns det som om jag missat hösten i Gävle. För häromdagen när jag kom in i vårt område så insåg jag att alla löven redan var borta. Puts väck! Jaha tänkte jag, det var den hösten. Tur att jag åker tåg nästan varje dag, då får jag se träd i massor.

Jag är lika upptagen som vanligt. Hela oktober och november har varit uppbokade sedan länge och det är både kul och jobbigt.
Kul för att jag får vara med om så mycket, tråkigt för att jag missar annat jag skulle kunnat göra.

Jag längtar efter mina föräldrar nu. Speciellt efter min mammas skratt.
Snart får jag se henne igen, det blir fint. Det är också första gången A får träffa mina föräldrar och min systers familj :)

Vi har förresten en ny familjemedlem. Butterfly Flip heter hon, om ni undrar alltså.

Just nu sitter jag på ett tåg som tuffar fram genom Nordupplands skogar. Träden sprakar i grönt, gult och rött och jag lyssnar på The Radio Dept. Jag är varken trött eller pigg och har en bra känsla i magen.

Jag skulle vilja ha mer tid. Mer tid till att skriva, mer tid till att lyssna på musik, mer tid till att vara med AM och J, mer tid att springa, mer tid till allt. Jag får väl skylla mig själv, det kan en tycka. Och javisst, jag skulle kunna säga upp halva mitt liv för att få mer tid, men skulle jag bli jag då? Men det där med skrivandet ska jag verkligen ta upp igen och denna gång ska jag lita på mig själv, hur dåligt och skamligt det än blir.

Jag såg debatt häromdagen. Det handlade om kön, makt och ordning. Eller könsmaktsordningen om en vill sätta ihop det. Camilla Lindberg anser att det stinker velour och 70-tal om begreppet och jag frågar mig vad som är fel med det? Per Ström jobbar med något som han kallar genusNYTT (han var nog med att betona att det hette just genusNYTT, det var nytt) För mig lät det mest som penisnytt. Under debatten berättade han nämligen att han har bevis på att kvinnor och män tjänar lika mycket i Sverige och att det är männen det är synd om. Han tycker också att det är hemskt att manshatet sprider sig som en löpeld i Svergie. Per Ström, det handlar mer om kvinnohat. Lilla gubben.

Nour El Refai har jag sagt att jag älskar dig?
http://www.newsmill.se/node/28808

Läs Per Ströms blogg här:
http://genusnytt.wordpress.com/
(Ibland är det roligt att skratta åt okunskap)

Skulle någon ha frågat mig för två års sedan hur mitt liv skulle se ut den 23:e september 2010 skulle jag aldrig sagt att jag skulle ha familj. Inte heller att jag skulle bo i Gävle, vara förbundssekreterare för RFSL Ungdom och jobba för en annan ungdomsorganisation. Jag hade inte nämnt några katter heller.
Men det är ju så det ser ut nu. Läskigt.
Tänk då hur mitt liv kan komma att se ut om två år till...

Dagens citat:
"En vacker dag ska jag allt fäktas till häst. Och sen ska jag bli författare och producent och...."

Söta barn, bli vad du vill. Bara du mår bra.

Jag tänker på alla helger vi hade ihop. Vi tre, morfar, jag och mormor. Vi var ett team, ett starkt team.

Vi spelade boule, något som både mormor och morfar älskade. Och vi gick till McDonalds nästan varje gång jag var där och så här i efterhand har jag förstått att det var en höjdpunkt för oss alla tre.
Morfar åt alltid löskokta ägg på morgonen och förstod inte mig som åt hårdkokta, nu äter jag löskokta. Han lärde mig mycket min morfar.

Och mormor, älskade mormor med sina fina skrattgropar. Hon är en utav de varmaste personerna jag träffat. Mormor är nu 87 år och som det ser ut så kanske det blir 87 år för henne här på jorden. Om exakt två veckor hade morfar blivit 89 år. Han blev 79 istället.

Hoppas vi ses igen.

Jag har varit ledig två dagar i rad, två dagar! Jesus.

Jag har myst, nästan läst en bok och betat av the to-do-list.
Igår var det fint väder och det blev premiärhäng i park.

När jag arbetar för mycket glömmer jag lätt hur det är att leva, denna helg har jag levt. Jag borde göra det oftare.

A: Jag har en bok som heter "Testboken" och den är fylld med frågor som en ska fråga sina föräldrar och då finns denna fråga med. "Skulle du bli ledsen om jag sa att jag var homosexuell?"
SC: Åh.
A: Jag är ju glad att de tar med det, men det är som om det skjuter bort det och pratar om det som negativt. Det gillar jag inte.

Vi har bråkat, för första gången, på riktigt.
Det var nog bra, en måste bråka ibland för att lära känna varandra bättre.
Nu har hon växtvärk stackarn. Jag kommer precis ihåg hur det känns.
Jag kommer ihåg hur skolan kunde vara också. Mycket hon säger känner jag igen mig i.
Det är tufft att vara barn. Hon är det viktigaste i mitt liv, älskade A.

Planteringen på balkongen tar sig och det börjar titta upp lite grönt. Kanske är det mitt kall. Att odla. Kan detta vara min nya hobby, den första som stannar?

Mycket med jobb och mycket att bevisa. Är det nu jag blir testad?

Om jag bara var lite mer androgyn, tänker jag ibland och suckar över vad jag ser i spegeln. Jag skulle vilja vara plattare, inte nödvändigtvis mycket smalare, men plattare. Som om min kropp var det största problemet just nu. Egentligen är det ett I-landsproblem, men det poppar upp ibland.

Jag börjar komma tillbaka nu, inte från botten, men från ett mellanting. I ett mellanting där allt bara flyter på, utan stopp men med dålig fart. Som om en kastar en pinne i en å och springer till andra sidan bron för att följa pinnen nedströms och det visar sig ta längre tid än vad man tror för pinnen att synas. Jag är pinnen. Jag är ständigt på väg, stannar aldrig men ibland går det sakta. Ibland hjälper vinden till, ibland en knuff, ibland petar en annan pinne på mig och farten ökar och ibland håller någon fast mig och jag kämpar för att återigen få fart. Stannar aldrig men går saktare ibland. Just nu har jag blivit petad på och fått knuffar, så nu går det skapligt snabbt.

De bästa eftermiddagarna är med A. Hon knuffar mig ständigt och påminner mig hur bra jag är. Jag försöker göra samma sak med A och för det mesta så lyckas jag. Tror jag.
Vi skrattar mycket, igår skrattade vi åt detta:
A: Vad händer med en mobil som hamnar i vattnet
J & S: Den dör!?
A: Nä, för den har ju sim-kort.

Nu, lyssna här

Jag tror jag har en kris. En kris som har för avsikt att förändra mig. Förmodligen inte till det sämre, utan till det bättre. Både för mig och människor runt omkring mig.

Jag planterar på balkongen, sover dåligt, läser mer faktabaserade böcker, försöker minska på det onyttig, klappar katterna, lyssnar på mer "vismusik" och diskuterar känslor (utan att nödvändigtvis gråta)
Snart är det bara att gå ner 20 kilo, tatuera armen och börja dricka kaffe som finns kvar att göra.

Jag stannar kvar, för att jag vill, för att det ger mig något och för att jag inte är redo. Det kommer komma en tid då jag är redo. Om jag stannar vet jag inte än, men jag vet vad jag vill...

För att komma in i min stämning, lyssna här

Plopp!

Idag googlade jag på ordet "plopp". Anledningen till det var ett intern skämt, som vi inte behöver förklara djupare. Det som var mer intressant var vilka bilder som kom fram på ordet plopp.
Givetvis en hel del godis men också denna bild:



Tolka gärna bilden och lämna en kommentar. Tack.

Det är intressant att hela tiden lära sig nya saker om sig själv. Jag är 24 år nu och för ett år sedan hade jag aldrig anat att jag skulle vara där jag är nu.

Livet kan ändras snabbt, ibland till det positiva ibland till det negativa. För mig verkar det negativa och det positiva hänga ihop som ett ständigt snurrande hjul. Ibland går hjulet framåt, ibland bakåt. Varje gång lär jag mig något nytt och ibland är det positivt, ibland negativt.
Jag är glad som hjulet aldrig slutar snurra, det skulle vara ganska tråkigt.

Just nu försöker jag njuta av bra saker. Sånt som gör mig glad, sånt som får mig att skratta. Mitt jobb gör mig glad, radion och pappahumor får mig att skratta och bra böcker gör mig lycklig.

Jag är inne i en intensiv period i mitt liv nu. Hela maj är uppbokad och varenda helg är jag bortrest. Sen blir det juni och allt lugnar ner sig igen.
Vi hörs kanske då. I juni alltså.

ÄNTLIGEN!

Nu är jag tillbaka på banan igen.
Har inte kopplat rätt adress till rätt lösenord förut och inte orkat forska i det. Men nu när jag varit sjuk i fem dagar i rad så gjorde min rastlöshet susen.
Mycket har hänt sedan sist och jag vet inte om jag ska ta upp allt. Det räcker väl med att jag är här igen, eller hur?
I helgen är det RFSL Ungdom kongress och det ska bli så roligt. Jag siktar även på att vara frisk då. Håll tummarna för mig.