Om jag bara var lite mer androgyn, tänker jag ibland och suckar över vad jag ser i spegeln. Jag skulle vilja vara plattare, inte nödvändigtvis mycket smalare, men plattare. Som om min kropp var det största problemet just nu. Egentligen är det ett I-landsproblem, men det poppar upp ibland.

Jag börjar komma tillbaka nu, inte från botten, men från ett mellanting. I ett mellanting där allt bara flyter på, utan stopp men med dålig fart. Som om en kastar en pinne i en å och springer till andra sidan bron för att följa pinnen nedströms och det visar sig ta längre tid än vad man tror för pinnen att synas. Jag är pinnen. Jag är ständigt på väg, stannar aldrig men ibland går det sakta. Ibland hjälper vinden till, ibland en knuff, ibland petar en annan pinne på mig och farten ökar och ibland håller någon fast mig och jag kämpar för att återigen få fart. Stannar aldrig men går saktare ibland. Just nu har jag blivit petad på och fått knuffar, så nu går det skapligt snabbt.

De bästa eftermiddagarna är med A. Hon knuffar mig ständigt och påminner mig hur bra jag är. Jag försöker göra samma sak med A och för det mesta så lyckas jag. Tror jag.
Vi skrattar mycket, igår skrattade vi åt detta:
A: Vad händer med en mobil som hamnar i vattnet
J & S: Den dör!?
A: Nä, för den har ju sim-kort.

Nu, lyssna här