Det är nu när en lever med ett barn som en inser hur odrägligt otacksam en var mot sina föräldrar som barn/ungdom. Min mamma strök ALLA mina kläder ALLTID. Aldrig skulle hennes barn behöva gå till skolan i ostrykna kläder inte. Dessutom lagade min mor oftast mat i vår familj samt tvättade och handlade. Min pappa har funnits där också, överlag har jag upplevt det som ganska jämställt hemma på Tistelvägen. En gjorde det en var bra på helt enkelt. Pappa hade sina specialrätter som han gjorde och visst satte han på någon maskin då och då (för det mesta jobbade han på huset eller i garaget eller med bilen). Men som sagt, min mamma strök alla mina kläder. Bara det är ett hästjobb och omöjlighet att hinna med (om en samtidigt siktar på att ha tid för sig själv) Och där stod jag och ibland svor för att jag var tvungen att ta av tallriken från borde eller plocka upp diskmaskinen. UNGJÄVEL! (hade jag sagt)
Så tack, mamma och pappa för att ni servade mig när jag var yngre och samtidigt visade hur allt ska göras. Det kommer väl till pass nu.

Är just nu på väg hem från jobbet för att senare tvätta! (jag älskar att tvätta. att se något som är smutsigt bli rent är en fröjd) Samtidigt ska jag försöka slänga ihop en god köttfärssås med spagetti. Tur att jag har tre armar.

Ovant fast vanligt.

Jag tänker egentligen aldrig på det, i alla fall inte på samma sätt som jag gjorde förr.
Jag var och lämnade Alicia på ett kalas i lördags. För er som inte vet så kan jag berätta att jag kom in i Alicias liv för ungefär 1,5 år sedan. Det betyder att inte alla, i Alicias skola/klass, vet vem jag är och givetvis är det på sin plats att en hälsar första gången en träffar någon. Så givetvis gjorde jag det och det är först när jag står där med en pappas hand i min som jag tänker på att den där pappan kanske inte alls vill skaka hand med mig när han vet hur det ligger till.
Javisst, alla vet att Alicia inte har den heterosexuella familjebilden men jag är ovan och jag vet inte hur de ställer sig till det. Jag hatar att vara i den där situationen. När en står där och känner att en måste förklara eller be om ursäkt på något sätt. Som att jag ska be om ursäkt för att vår familj ser ut som den gör. Jag vill inte bli okejad eller tolererad, det hatar jag och jag har inte bett någon göra det. Jag vill bara inte att någon ska rynka på näsan, så snälla, gör inte det.
(måste dock förtydliga att Alicias klass, både barn och vuxna, verkar vara helt fantastiska)

Vintervandring

Idag har det varit en mysig dag. Alicia och jag gav oss ut i vinterlandskapet för att köpa present till Linnea samt mat till katterna. Vi hade en lång väg att gå och först var det tänkt att bara jag skulle gå. Men Alicia tjatade och fick givetvis hänga med. Dumt nog var det så mycket snö så att genvägen blev en senväg och efter cirka 40 minuter började Alicia tröttna, med all rätt. Vi lyckades till slut komma fram till affären och som belöning stannade vi till på tågmuseét och fikade. Himlen var blå, våra kinder röda och vinterlandskapet vitt. Jag älskar "Aliciadagar".

1 december

Som sagt, på ett och ett halvt år har jag övat på att vara förälder till en människa som egentligen är ganska stor. Det har varit en spännande tid och det är först nu jag känner att jag börjar förstå hur det är att vara förälder.
Hon är så himla lik mig och det gör att hon är lättare att förstå.
Som idag, när hon kom hem från skolan och hon inte såg så munter ut så gjorde jag varm choklad och gav henne fyra pepparkakor på fat. Det var precis vad hon behövde och jag såg det för jag kände igen mig i känslan.
Och när jag kom där med koppen och ställde ner den på bordet bredvid hennes säng så tittade hon på mig och sa: "You know me to well"

Nu ikväll har jag suttit och gjort en inbjudan till treornas julfest, Alicias klass julfest. Johanna och jag är klassföräldrar och måste därför dra vårt strå till stacken.

Jag växer dag för dag.