Jag tänker egentligen aldrig på det, i alla fall inte på samma sätt som jag gjorde förr.
Jag var och lämnade Alicia på ett kalas i lördags. För er som inte vet så kan jag berätta att jag kom in i Alicias liv för ungefär 1,5 år sedan. Det betyder att inte alla, i Alicias skola/klass, vet vem jag är och givetvis är det på sin plats att en hälsar första gången en träffar någon. Så givetvis gjorde jag det och det är först när jag står där med en pappas hand i min som jag tänker på att den där pappan kanske inte alls vill skaka hand med mig när han vet hur det ligger till.
Javisst, alla vet att Alicia inte har den heterosexuella familjebilden men jag är ovan och jag vet inte hur de ställer sig till det. Jag hatar att vara i den där situationen. När en står där och känner att en måste förklara eller be om ursäkt på något sätt. Som att jag ska be om ursäkt för att vår familj ser ut som den gör. Jag vill inte bli okejad eller tolererad, det hatar jag och jag har inte bett någon göra det. Jag vill bara inte att någon ska rynka på näsan, så snälla, gör inte det.
(måste dock förtydliga att Alicias klass, både barn och vuxna, verkar vara helt fantastiska)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar