Det är nu när en lever med ett barn som en inser hur odrägligt otacksam en var mot sina föräldrar som barn/ungdom. Min mamma strök ALLA mina kläder ALLTID. Aldrig skulle hennes barn behöva gå till skolan i ostrykna kläder inte. Dessutom lagade min mor oftast mat i vår familj samt tvättade och handlade. Min pappa har funnits där också, överlag har jag upplevt det som ganska jämställt hemma på Tistelvägen. En gjorde det en var bra på helt enkelt. Pappa hade sina specialrätter som han gjorde och visst satte han på någon maskin då och då (för det mesta jobbade han på huset eller i garaget eller med bilen). Men som sagt, min mamma strök alla mina kläder. Bara det är ett hästjobb och omöjlighet att hinna med (om en samtidigt siktar på att ha tid för sig själv) Och där stod jag och ibland svor för att jag var tvungen att ta av tallriken från borde eller plocka upp diskmaskinen. UNGJÄVEL! (hade jag sagt)
Så tack, mamma och pappa för att ni servade mig när jag var yngre och samtidigt visade hur allt ska göras. Det kommer väl till pass nu.

Är just nu på väg hem från jobbet för att senare tvätta! (jag älskar att tvätta. att se något som är smutsigt bli rent är en fröjd) Samtidigt ska jag försöka slänga ihop en god köttfärssås med spagetti. Tur att jag har tre armar.

Ovant fast vanligt.

Jag tänker egentligen aldrig på det, i alla fall inte på samma sätt som jag gjorde förr.
Jag var och lämnade Alicia på ett kalas i lördags. För er som inte vet så kan jag berätta att jag kom in i Alicias liv för ungefär 1,5 år sedan. Det betyder att inte alla, i Alicias skola/klass, vet vem jag är och givetvis är det på sin plats att en hälsar första gången en träffar någon. Så givetvis gjorde jag det och det är först när jag står där med en pappas hand i min som jag tänker på att den där pappan kanske inte alls vill skaka hand med mig när han vet hur det ligger till.
Javisst, alla vet att Alicia inte har den heterosexuella familjebilden men jag är ovan och jag vet inte hur de ställer sig till det. Jag hatar att vara i den där situationen. När en står där och känner att en måste förklara eller be om ursäkt på något sätt. Som att jag ska be om ursäkt för att vår familj ser ut som den gör. Jag vill inte bli okejad eller tolererad, det hatar jag och jag har inte bett någon göra det. Jag vill bara inte att någon ska rynka på näsan, så snälla, gör inte det.
(måste dock förtydliga att Alicias klass, både barn och vuxna, verkar vara helt fantastiska)

Vintervandring

Idag har det varit en mysig dag. Alicia och jag gav oss ut i vinterlandskapet för att köpa present till Linnea samt mat till katterna. Vi hade en lång väg att gå och först var det tänkt att bara jag skulle gå. Men Alicia tjatade och fick givetvis hänga med. Dumt nog var det så mycket snö så att genvägen blev en senväg och efter cirka 40 minuter började Alicia tröttna, med all rätt. Vi lyckades till slut komma fram till affären och som belöning stannade vi till på tågmuseét och fikade. Himlen var blå, våra kinder röda och vinterlandskapet vitt. Jag älskar "Aliciadagar".

1 december

Som sagt, på ett och ett halvt år har jag övat på att vara förälder till en människa som egentligen är ganska stor. Det har varit en spännande tid och det är först nu jag känner att jag börjar förstå hur det är att vara förälder.
Hon är så himla lik mig och det gör att hon är lättare att förstå.
Som idag, när hon kom hem från skolan och hon inte såg så munter ut så gjorde jag varm choklad och gav henne fyra pepparkakor på fat. Det var precis vad hon behövde och jag såg det för jag kände igen mig i känslan.
Och när jag kom där med koppen och ställde ner den på bordet bredvid hennes säng så tittade hon på mig och sa: "You know me to well"

Nu ikväll har jag suttit och gjort en inbjudan till treornas julfest, Alicias klass julfest. Johanna och jag är klassföräldrar och måste därför dra vårt strå till stacken.

Jag växer dag för dag.

Nu ska vi se, 14 oktober är det idag. Ja, jo det stämmer.
Idag hade J och jag stora planer, men vi ändrade dem. Det är likadant varje gång. Vi får för oss att vi ska göra saker lika snabbt som en gris blinkar. Jag gillar att vi kan prata upp något lika snabbt som vi kan prata ner något. Det där lät väldigt kryptiskt och det kanske var det som var tanken.

I vilket fall som helst så känns det som om jag missat hösten i Gävle. För häromdagen när jag kom in i vårt område så insåg jag att alla löven redan var borta. Puts väck! Jaha tänkte jag, det var den hösten. Tur att jag åker tåg nästan varje dag, då får jag se träd i massor.

Jag är lika upptagen som vanligt. Hela oktober och november har varit uppbokade sedan länge och det är både kul och jobbigt.
Kul för att jag får vara med om så mycket, tråkigt för att jag missar annat jag skulle kunnat göra.

Jag längtar efter mina föräldrar nu. Speciellt efter min mammas skratt.
Snart får jag se henne igen, det blir fint. Det är också första gången A får träffa mina föräldrar och min systers familj :)

Vi har förresten en ny familjemedlem. Butterfly Flip heter hon, om ni undrar alltså.

Just nu sitter jag på ett tåg som tuffar fram genom Nordupplands skogar. Träden sprakar i grönt, gult och rött och jag lyssnar på The Radio Dept. Jag är varken trött eller pigg och har en bra känsla i magen.

Jag skulle vilja ha mer tid. Mer tid till att skriva, mer tid till att lyssna på musik, mer tid till att vara med AM och J, mer tid att springa, mer tid till allt. Jag får väl skylla mig själv, det kan en tycka. Och javisst, jag skulle kunna säga upp halva mitt liv för att få mer tid, men skulle jag bli jag då? Men det där med skrivandet ska jag verkligen ta upp igen och denna gång ska jag lita på mig själv, hur dåligt och skamligt det än blir.

Jag såg debatt häromdagen. Det handlade om kön, makt och ordning. Eller könsmaktsordningen om en vill sätta ihop det. Camilla Lindberg anser att det stinker velour och 70-tal om begreppet och jag frågar mig vad som är fel med det? Per Ström jobbar med något som han kallar genusNYTT (han var nog med att betona att det hette just genusNYTT, det var nytt) För mig lät det mest som penisnytt. Under debatten berättade han nämligen att han har bevis på att kvinnor och män tjänar lika mycket i Sverige och att det är männen det är synd om. Han tycker också att det är hemskt att manshatet sprider sig som en löpeld i Svergie. Per Ström, det handlar mer om kvinnohat. Lilla gubben.

Nour El Refai har jag sagt att jag älskar dig?
http://www.newsmill.se/node/28808

Läs Per Ströms blogg här:
http://genusnytt.wordpress.com/
(Ibland är det roligt att skratta åt okunskap)

Skulle någon ha frågat mig för två års sedan hur mitt liv skulle se ut den 23:e september 2010 skulle jag aldrig sagt att jag skulle ha familj. Inte heller att jag skulle bo i Gävle, vara förbundssekreterare för RFSL Ungdom och jobba för en annan ungdomsorganisation. Jag hade inte nämnt några katter heller.
Men det är ju så det ser ut nu. Läskigt.
Tänk då hur mitt liv kan komma att se ut om två år till...